Fredagslänkar snackar USA den 8 maj
Allt du behöver veta om gerrymandering och annat aktuellt
Fick omslaget på min roman och är nöjd. Eller först avskydde jag det gula, men nu tycker jag att det funkar ganska bra. Kommer ut i slutet av juni!
Hur som helst, nyhetsbrevet guidar dig igenom hur man lagligt riggar val i USA och så en massa bra länkar på det. Kom ihåg att se nyhetsbrevet som ett smörgåsbord. Plocka åt dig det som verkar intressant.
Ett stort tack till alla som vill betala för innehåll och som tipsar och delar nyhetsbrevet!
Clippers är mestadels anonyma konton som anlitas av content creators (alltså influencers) för att dela upp långt innehåll i korta klipp för sociala medier. Det är en större bransch än vad man kanske skulle tro. Anthony Fujiwara, grundare av Clipping.net, säger att hans tjänst har 62 000 clippers, ungefär lika många som en mellanstor stad i USA, som i snitt tjänar 3 000 dollar i månaden. Poängen är att klippen ofta blir mer inflytelserika än originalet. Exempel: Tucker Carlsons ånger över att ha stöttat Trump spreds viralt, medan hans rasistiska kommentarer i samma avsnitt aldrig nådde (eller lämnade) clip-farmerna. "Clipping låter dig utnyttja algoritmerna på andra plattformar för att växa exponentiellt", säger Fujiwara till The Verge. En av formatets största vinnare är Braden Peters, den 20-årige Kick-streamern känd som Clavicular, som bara har runt 337 000 följare på Kick, men där fler än 1 600 clippers klippte nästan 70 000 videor av honom mellan mars och april och genererade över två miljarder visningar. (The Verge)
Folk är väldigt trötta på AI-genererade bilder och vänder oss nu mot en medvetet slarvig, handgjord estetik som en motreaktion (problemet är att AI antagligen snart kan imitera även det). Weezer har en festivalposter som ser ut att vara ritad av en tioåring. Klädmärket Guess lanserade en rebrand med korniga selfie-foton och slarvig typografi. Charli XCX annonserar konsert med vad som ser ut som en handskriven lapp. När AI kan producera perfekt polerade bilder på sekunder slutar de polerade att signalera kvalitet. Det som sticker ut nu är den synliga mänskliga ansträngningen, små fel, slarv och det råa. En designer i Vermont lämnar t.ex. medvetet kvar stavfel i sina tecknade serier för att visa att det är en människa bakom. (The New Yorker)
En studie från Carnegie Mellon, MIT, Oxford och UCLA visar att redan tio minuters AI-användning märkbart försämrar folks förmåga att hålla ut när problem blir svåra. Deltagare som fått hjälp av ett AI-verktyg gav upp snabbare och presterade sämre så fort verktyget togs bort. Forskaren Michiel Bakker från MIT pekar på en viktig distinktion: en modell som löser problemet åt dig är fundamentalt annorlunda än en som coachar dig att lösa det själv. Den ena bygger förmågor, den andra bygger beroende. (Wired) Förutspår att den här studien kommer att diskuteras väldigt mycket och att AI-entusiaster kommer att säga att det beror på HUR man använder det.
Enligt en undersökning från Pew Research Center får fyra av tio vuxna amerikaner får all sin information om hälsa från influencers och poddare (tex RFK JR). Av de nästan 7 000 konton med minst 100 000 följare som studerades beskriver 41 procent sig som professionella inom vård, men majoriteten är alltså något annat: hälsocoacher, entreprenörer eller personer som delar sin egen hälsostory. Två tredjedelar är kvinnor, men bland de allra mest följda är män överrepresenterade. Män lyfter också fram medicinska titlar som läkare eller kirurg betydligt oftare än kvinnor, som i stället är tre gånger mer benägna att presentera sig som mammor. Det som gör detta lite oroande är vilka som tar del av det här innehållet: oförsäkrade och etniska minoriteter är överrepresenterade bland dem som vänder sig till influencers för hälsoråd. Med andra ord: de med sämst tillgång till sjukvård litar mest på dem med oklar kompetens.
Jag har tänkt en del på den här texten. Om hur vi lever i en kultur där vi mer eller mindre medvetet tror att det finns ett snyggare och mindre ansikte under vårt vanliga fejs. Överallt dyker det upp kliniker och influencers som lovar att skärpa och minska svullnaden i ansiktet, med gua sha-skrapor, microcurrent-apparater eller japansk kogao kyousei, där en terapeut bokstavligen slår, knådar och hamrar ansiktet med träklubba. Tekniken kallas i väst för lymfdränage och bygger på att manuellt trycka lymfvätska mot lymfkörtlarna. Språket kring behandlingarna syftar mindre på skönhet och mer på att rena, spola och dränera. Lite som att ansiktet var ett avloppssystem. Terapeuten: Som med mycket annat är lymfdränage ett sätt att återta kontroll.
Kläddonationslådor med självstängande luckor, konstruerade för att stoppa stölder, har dödat minst 31 personer i USA sedan tidigt 2000-tal, de flesta hemlösa som klättrade in för att söka kläder eller ta skydd mot kylan. Kanada löste problemet på tio dagar 2019 efter att en serie dödsfall blivit riksnyhet, men i USA saknas fortfarande nationell statistik, branschregler och i de flesta städer till och med krav på tillstånd för att sätta upp en låda.
En växande rörelse av framför allt svarta kvinnor skapar vita AI-avatarer för att marknadsföra sig på sociala medier. Det mycket hållbara argumentet är att vita profiler når fler följare och lockar fler varumärkessamarbeten. Fenomenet är en del av en bredare explosion av AI-genererade influencers. Här finns allt från pornbotar som män driver för att sälja innehåll till andra män och sångare som Sienna Rose, som säger är helt AI-genererad, men fått sina låtar delade av bl.a. Selena Gomez och tagit sig in på Spotifys Viral 50. Problemet blir tydligt när man ser vad tekniken gör med dem som faktiskt lagt ner arbetet: den svarta influencern Tatiana Elizabeth upptäckte att en vit kollega använt AI för att lägga sitt eget ansikte över ett foto av Elizabeth från US Open 2024, taget efter åtta år av eget varumärkesbygge. Poängen är väl att AI synliggör något som alltid har funnits: i influencerkulturen har autenticitet aldrig varit det som egentligen värderas.
Nu över till veckans krönika som förklarar fenomenet gerrymandering och hur republikanerna försöker säkra en seger i mellanårsvalet. Det blir inte läxförhör på detta, men du kommer att vara smartast på kafferasten när ni snackar USA efter att ha läst detta.
I USA är det inte väljarna som väljer sina representanter, det är representanterna som väljer sina väljare. Det kallas gerrymandering. Okej, det var en ganska cynisk början på nyhetsbrevet, men viktigt att veta om man följer amerikansk politik. Senaste exemplet kommer från Virginia, där väljarna i en folkomröstning röstade igenom en ny kongresskarta som gynnade demokraterna. Delstatens högsta domstol rev upp den i fredags, efter att demokraterna lagt åtta månader och 70 miljoner dollar på processen. Det som gör beslutet extra kontroversiellt är att kartan inte bara gynnade demokraterna utan också speglade hur delstaten faktiskt förändrats. Virginia har under de senaste decennierna förvandlats från en säker republikansk delstat till en demokratlutande, och den nya kartan var ett försök att rita valkretsar som faktiskt reflekterade den verkligheten.
Så här funkar det: USA:s kongress består av två kammare. Senaten har två representanter per delstat oavsett befolkningsstorlek, medan representanthuset fördelas proportionerligt efter hur många invånare varje delstat har. Vart tionde år ritar varje delstat om sina valkretsar. Det är helt rimligt eftersom folk flyttar, demografin förändras och valkretsar som ritades för tio år sedan inte nödvändigtvis längre speglar verkligheten. Den goda tanken är att alla rättvist ska bli representerade. Problemet är att den som kontrollerar delstatsparlamentet också är den som ritar de nya kartorna. Alltså: om republikanerna styr delstaten ritar de gärna om kartorna så det gynnar republikanska kandidater och vice versa.
Med tillräckligt avancerad kartritning kan ett parti vinna 55 procent av rösterna men ändå få 80 procent av mandaten. Tekniken går ut på att antingen packa motståndarsidans väljare tätt i ett fåtal kretsar, där de vinner stort men onödigt stort, eller krossa de utspridda i tunna minoriteter över många kretsar, där de aldrig når över gränsen. I båda fallen slösas röster bort.
Under flera decennier var Voting Rights Act från 1965 den viktigaste bromsen mot ett specifikt slags gerrymandering, alltså den som riktade sig mot svarta väljare. Voting Rights Act tvingade delstaterna att rita kretsar som gav minoritetsväljare (svarta) en rimlig chans att rösta in sina representanter. Louisiana, en delstat där en tredjedel av befolkningen är svart, tvingades 2024 rita om sin karta för att inkludera en andra valkrets med svart majoritet. För en dryg vecka sedan slog Högsta domstolen fast, i en dom med sex konservativa domare mot tre liberala, att den kartan var grundlagsstridig. Enligt domstolen tog kartan för stor hänsyn till etnicitet.
Lagen som skapades för att skydda mot diskriminering används nu för att legitimera den. Det låter paradoxalt, men det är precis vad som händer: Högsta domstolen säger att det är diskriminering att ta hänsyn till ras, också när syftet är att se till att svarta väljare får sin röst hörd. Domare Samuel Alito menar att "social förändring" i södern gör det gamla skyddet onödigt. Domare Clarence Thomas, som länge velat avveckla Voting Rights Act helt, kallade beslutet “ett steg mot att göra slut på raskodade valkretsar”. I praktiken säger han att man inte längre behöver ta hänsyn till hudfärg eftersom USA inte längre har problem med rasism.
Läs resten av krönikan i VIP-delen. (det kostar bara 5 dollar / 50 kronor i månaden). Dessutom fler bra artiklar, en inne- och utelista och tips på tv-serie/film? Bli betalande prenumerant! Var ta ett kliv in i den lilla procenten som vill betala för innehåll.
