Jag är den första att bekänna att jag kollar på reality-tv. Jag gillar The Bachelor, Bachelor in Paradise, Gifta vid första ögonkastet, Paradise Hotel och inte minst Love is Blind. Riktiga relationer, människor som blir kära, irriterade, sårade, förbannade och är helt enkelt mänskliga. Och människorna som är med får ju en chans att bli kända och i bästa fall hitta kärleken. Alla vinner! Eller?
Handen på hjärtat, trots att jag gillar serierna skäms jag också när jag bänkar mig framför reality-tv. Inte för att det är ointellektuell underhållning, man kan gilla många olika sorters kultur, men för att jag har många vänner som jobbat på realityproduktioner. De berättar om hur deltagare hetsats mot varandra, blir känslomässigt manipulerade, uppmuntras att dricka mycket alkohol, incidenter tas ur sina sammanhang och klipps ihop för att ge bilden av drama, hur inspelningar sker när deltagarna är trötta och sårbara osv osv
I USA (antagligen också i Sverige) är deltagarna tvungna att skriva på ett sekretessavtal innan de går med i showen. De förbinder sig till att inte avslöja vem som åker ut och hur tävlingen slutar, men också att hålla mun om hur inspelningen går till.
Det här undersökande reportaget av Love is Blind ger en bild av att det inte alls är speciellt harmlös underhållning. En kvinnlig deltagare är livrädd för mannen hon parats ihop med, men produktionen struntar i det och tvingar dem bo ihop. En annans partner får Covid man han skickas ändå ut, trots smittorisken, att umgås med de andra deltagarna så att produktionen kan skapa ett svartsjukedrama. Trust the process.
Efter 40 säsonger av The Bachelor och The Bachelorette är bara åtta par fortfarande ihop. Folk skiljer ju sig också utan att ha blivit ihop på tv, men att träffas i en realityshow verkar inte vara vägen till livslånga kärleksrelationer. Deltagare berättar efteråt om hur de i själva tävlingsmomentet är så fokuserade på att få The Bachelor / The Bachelorette att välja en och glömmer bort vad man själv känner. Frågan är om deltagarna ska ses som skådespelare (och få en rimlig lön) istället för att låtsas att vi i soffan sitter och kollar på verkliga händelser och relationer.
Men det är inte därför vi är här, nu över till länkarna.
Bli en betalande prenumerant. Det betyder mycket för mig att det finns folk som är villiga att betala för innehåll istället för att utsättas för konsumtionshets.
DM:a mig gärna på Instagram med önskemål och kommentarer. Eller kommentera här på Substack! Eller bara tryck på like-knappen under. Blir glad!
Förra veckan delade jag en artikel om hur Gen Alpha, alltså personer födda efter 2010 i medeltal shoppar för $45 i veckan. En del av de här pengarna beror på skönhetsindustrins aggressiva reklamarbete mot unga tjejer, men killarna har också börjat köpa produkter som ska göra dem mer attraktiva. “Smellmaxxin” är när tonårskillar väljer sin signaturdoft och lägger ner hundratals dollar på parfymer. (Gåvolänk NYT)
Det här är så deppigt. Sju av tio republikaner tror att Trump vann valet 2020 och att Biden stal det av honom. Enligt en undersökning gjord av The Washington Post har Trump större trovärdighet idag, trots att han ljuger regelbundet. Sedan han började kampanjen för Vita huset 2024 har faktakollare samlat ihop fler än 30 000 osanningar).
Det här är en artikel om Nicole Shanahan, RFKs vicepresidentkandidat. Jag läste den ändå med intresse, om hur mycket fester och droger det finns bland de riktigt förmögna (duh!), om hur ett autistiskt barn kan skapa vaccinskeptiker, om ligga med Elon Musk, betala 200 000 dollar för ett tidningsreportage och städa upp sina sociala medier. Karaktärsmord och misygynt och väldigt intressant. (Gåvoartikel NYT)
Spermabanker kan kosta $2000 dollar per sats (?), medan Facebook är gratis eller där finns män som bjuder ut sina spermier utan kostnad. Vissa är lokala, andra nischar in sig på specifika grupper som t.ex. hudfärg. Och så finns det olika orsaker till att män donerar det vita guldet, vissa vill själva utföra den fysiska “donationen”, andra är kändisar inom den här genren och har många följare på sociala medier, en siktar på att ha 1000 barn. Vissa håller kontakten efter att barnet är fött.
Smör är det trendigaste som finns i mat världen (och på mina mackor) just nu och det är givetvis ingen slump. Majerilobbyn har gjort ett gediget jobb för att smöret ska bli huvudpersonen på menyn, bl.a. Mr Beast har fått betalt för att lyfta mejeriprodukter (i spel). McDonalds serverar allt fler produkter baserade på mjölk, detsamma gäller Taco Bell. Mejerilobbyn har extremt mycket pengar och bjuder både kändisar och journalister på lyxiga resor för att “informera” om mjölkens och smörets trendighet. Allt detta verkar funka bra, amerikanerna konsumerar allt mer mjölkprodukter. Problemet är bara att detta har förödande konsekvenser för klimatet.
Trump fortsätter på nazispåret genom att använda uttryck som “unified reich”, inte jättelångt från Hitlers “Third Reich”. Han äter middag med nazisten och förintelseförnekare Nick Fuentes. Kallar nazister och antinazister “very fine people on both sides”. Ingen verkar bry sig så mycket. Donald Trump har för övrigt lagt in en extremt hög växel i att övertyga sin fanclub om att ifall han inte vinner är valet riggat. Han nämnde det innan 2016, pratade om det innan (och efter) 2020, men skriker om det nu. (Gåvoartikel NYT)
Jag tyckte mycket om den här artikeln om varför vi slutat hänga med våra kompisar. Alltså vi träffar folk, men det är för att dricka en kopp kaffe, äta middag, göra ett träningspass, gå på bio eller annan aktivitet, men vi träffas inte bara hänga. Som vi gjorde när vi var barn. Lyckligtvis är det inte för sent! (Gåvoartikel NYT)
Här börjar betaldelen för VIP-läsare. Alltså de som betalar ynka 5 dollar i månaden för hela nyhetsbrevet. Inklusive extra länkar, en inne- och utelista och ett film/tv-tips.