För en tid sedan var jag bjuden på fest och när jag gick runt och hälsade på folk svarade en av dem, en mycket svensk person, genom att imitera min finlandssvenska. Jag önskar att jag var coolare än att inte ta åt mig av sånt, men det var kombinationen av just den här personen och situationen som tyvärr fick mig att ta illa upp. Eller snarare att bli sur.
Det är inte det att jag skäms över att alltid vara det enda mumintrollet bland ett gäng Tommy & Annikor, men jag föreställde mig hur den här personen, i ett försök att vara humoristisk bakom min rygg, imiterade mig med en dålig blandning av Arja Saijonmaa (Sverigefinne, ej finlandssvensk) och Mark Levengood (finlandssvensk). Jag kunde inte släppa det och funderade flera dagar på hur jag borde ha svarat (kom fram till det självklara: “Ursäkta, imiterar du mitt sätt att prata?”)
Det är verkligen inte alls samma sak, men jag kan till viss mån förstå hur störande det var för somliga när vuxna lintottar kollade på Snabba cash på Netflix och sedan roade sig med att prata förortsslang. Shoo bre låter helt enkelt bara lätt rasistiskt när det kommer från en ljus backslick vid Stureplan. Just där handlade det ju om en utsatt minoritet som folk mer eller mindre medvetet gjorde humor av, medan mitt modersmål inte riktigt platsar i samma kategori. Men ni fattar vad jag menar. Jag vill inte att min sätt att prata på ska vara humor för andra.
Äh, det här är ingen sedelärande anekdot, förutom kanske att alla inte är så bra på humor (varken avsändaren eller mottagaren i det här fallet).
Men nu över till länkarna.
Har ni sett Netflix-showen “Old enough” där småbarn i Japan utför imponerande uppgifter? En orsak till att detta funkar är att många städer i Japan är planerade för fotgängare inte främst för bilar. Speciellt bland mina amerikanska vänner som går omkring med en ständig skräck för att deras barn ska bli kidnappade (otroligt sällsynt) eller överkörda (mycket rimlig rädsla) är denna serie en utopi.
Jag kan inte säga att jag identifierar mig med den här beskrivningen av finländare, men det var kul att läsa en Washington Post-journalists analys om varför Finland är världens lyckligaste land, trots att det till ytan inte ser ut så.
Gällande Elon Musks ambition att köpa Twitter och inkomstklyftorna i USA på det stora hela: Den amerikanska drömmen är död. När jättelika män får en chans att kontrollera vad som sägs har de lätt att bara tillåta kommentarer som gynnar dem. Peter Thiel gjorde så när Gawker outade honom som gay. Rupert Murdoch tjänar miljarder på konspirationsteorier och skrämselpropaganda. (för övrigt kämpar inte Musk för yttrandefrihet, utan för uppmärksamhet och bekräftelse).
Inte nog med att många republikanskt styrda delstater i USA håller på att förbjuda abort helt, flera försöker också göra det förbjudet att åka över till delstater där det är lagligt och göra abort där.
Grym grafik på hur undervattensjordbävningen i Tonga skickade iväg vågor över hela jorden.
Ultrafast fashion. Den trogna läsaren av det här nyhetsbrevet är bekant med min ångest inför de fruktansvärda konsekvenserna snabbmode har på klimatet. Och om H&M är illa är Shein hundrafalt värre. Kläderna kostar så lite och håller så dåligt att de närmar sig engångsprodukter.
Den här grafen om vilka åldersgrupper som använder vilka sociala medier var intressant och kul. Ej speciellt överraskande att äldre favoriserar Facebook, men också Pinterest?
Digitalt mode i metaverse. En del av mig vill verkligen inte shoppa kläder som bara existerar digitalt, en annan tvingar mig att ta det här på allvar enligt devisen: Bara för att jag inte riktigt fattar det betyder inte att det inte är framtiden.
Ett café för skribenter där personalen kollar hur många ord du fått ihop.
När är man egentligen vuxen och vad definierar en vuxen person?
Vad ska vi kolla på nu då? Frågar ni kanske er. JO ser ni, det jag föreslår är Licorice pizza.
Tusen tack för att ni betalar för det här nyhetsbrevet. Jag gör det med glädje, men det tar ganska många timmar att sätta ihop. Uppskattar era 5 dollar i månaden enormt mycket.